|
Axel Yngve Johannes Öström född 1902 i Storön. En berättelse om en av de ungdomar som lämnade hembygden för att söka lyckan i landet ”over there”. Lappmarksbo, var cowboy i Kanada och slutade sina dagar som skogsbonde i Gunnarskog – allt enligt artikel i en dagstidning, som utgavs i Arvika. Axel var äldst i en syskonskara som bestod av två döttrar och fyra söner. Föräldrarna hade jordbruk och några renar. Fadern var ute till sjöss och Axel och hans fem syskon fick hjälpa till med sysslorna i jordbruket och även i fisket, som på den tiden var en viktig näringsgren för småbrukaren vid kusten. Som 15-åring lämnade Axel hemmet och gav sig ut på sjön. 1918 skrevs han in vid Haparanda sjömanshus. Han fick hyra på en bogserbåt och färdades, som jungman, matros och rorgängare några år utefter norrlandskusten. Sedan följde värnpliktstiden som han fullgjorde vid Kungliga Flottan, först på Skeppsholmen och därefter som sjökommenderad på pansarbåten ”Drottning Viktoria”. Nu hade storöpojken fått aptit på livet och när värnplikten var över reste han till Stockholm och Göteborg för att söka hyra på någon båt med destination mot avlägsna länder. I Göteborg träffade han ett gäng finländare som han blev god vän med. Tillsammans med dem beslöt han sig att emigrera till Kanada. Utresan skedde i juni 1924. Vännerna landsteg i Halifax. Efter att ha arbetat på många olika arbetsplatser och mött ett stort antal äventyr, hamnade Axel så småningom på olika rancher på Kanadas prärier. Där blev han en durkdriven cowboy under många år. De flesta av sina 24 kanadaår tillbringade han i sadeln, enligt egen utsago. Om man får tro det som berättas om Axel så var han en skicklig hästtämjare och han blev ofta tillfrågad om hjälp när en svårtyglad häst skulle ridas in. Han tyckte sig ha nytta av den kontakt han haft med renarna i barndomen hemma i Storön, dessutom berättade han med stolthet att han hade sameblod i sina ådror. I Calgary köpte han sig en farm och där träffade han sin blivande fru Anna Andersson från Järperud i Värmland. När andra världskriget hotade bryta ut reste hustrun hem till Gunnarskog i Sverige. Axel skulle stanna kvar, sälja farmen och sedan resa hem. Detta ledde till många års skilsmässa eftersom kriget redan brutit ut, när farmen var såld. I stället för en sverigeresa blev det mobilisering för Axel. Han kunde inte resa hem förrän kriget var slut. Utdrag ur brev, som Anna Öström skrev till sin svägerska i Storön, visar att hon väntade att maken skulle komma ganska snart, men det kom att dröja många år innan de återsågs. Järperud den 4 Sept -39 … Jag fick brev från Axel på lördag han är frisk. … Han är med och bygger för en kontraktor som är tysk-polack. Jag fick ett kort som han och hans bas är på. Axel ser ut att vara vid gott hull. … Han säger bl.a. att hans mamma och pappa väntar honom. Ja nu har han nog kommit när han fått arbeta från sig, om inte detta rysliga krig börjat, varför skulle detta ske? Hjälpe oss Gud och bevare oss alla. Jag vet inte hur det går med Amerika båtar det är väl antagligen risk att köra med dessa nu. Ja man får inte tappa modet. … Tänk om nu Axel vore här o kriget över. Hoppas allt ordnar sig. … Kära hälsningar från din svägerska Anna. Berga den 9 april 1940 … Jag blev emellertid så glad när jag fick ditt brev i går. Jag har väntat brev från Axel, men jag ser inte till något. Jag har inte haft brev från honom sedan i Januari. … tänk om jag stannat i Canada, det är så hemskt i Europa. Gud hjälpe oss. Har hört från Norge nu, och det hörs mest krigiskt där. … nu ser det ruskigt ut i världen o nog så nära inpå oss. … De hjärtligaste hälsningar Från din svägerska Anna. Axel skrev till sin familj i Storön. Calgary Sept 15th -39 Min kära Mor och far samt Syskon. Joh 14:1 2-3. Jag får alltid tacka för länge sedan. Jag hade brev från Anna en tid sen och hon hälsade från eder hon hade haft brev, så jag ser att ni lever som för. Jag lever även bra har arbetat med snickeri arbete, till en stund sedan men nu skall jag gå ut och tröska tills det fryser opp. Ja vi har krig igen, hoppas ni får vara i lugn och ro där hemma … Jag var oppe till biljett officern i går kväll och fråga om det var öppen trafik än över Atlanten men jag fick ej klart besked förän i dag. Jag skall om Herren leder det så, gå så fort jag kan hem. Jag skall nu av sluta för denna gång, hälsa alla där hemma från mig. Från eder Axel Box 311 Calgary Alta Good bye Anna fick vänta länge på sin Axel eftersom han lämnade Winnipeg, Canada den 28 oktober 1946. Paret bosatte sig en tid i Värmland, men längtan till Storön gjorde att de flyttade till Axels hemgård Nybruket. Där kunde besökare ta del av hans berättelser. Han var en mycket god berättare och kryddade då och då sin framställning med ett kanadensiskt ”well”, vilket gav honom smeknamnet ”Well-Axel”. I det stora köket på Nybruket hängde en stor vimpel med texten CANADA och vid klädskåpet intill dörren stod hans svarta cowboystövlar med sporrar och i skåpet hängde hans chaps . Anna bjöd gärna besökare på sina hembakade ”vermlandskringlor”, som hon beskrev på sin sjungande värmländska. Själv talade Axel en dialekt som var en blandning mellan kalixmål – med breda a:n – och engelska. Han skaffade sig en kör-ren, som han använde i skogsbruket. Många är de episoder som berättas om Axels vådliga färder med sin ren. Vid ett tillfälle välte kälken Axel satt på och den bössa han hade med hamnade så illa till att bösspipan kröktes. I sällskap hade han ofta den vita samojedspetsen, med avklippt svans, Minne. Anna och Axel Öström tillhörde pingstförsamlingen och de uppträdde gärna på olika möten. Axel predikade och tillsammans sjöng de duett till Annas gitarrspel. Efter några år i Storön flyttade paret tillbaka till Värmland. De bosatte sig så småningom på en gård som hette Myra och låg i Kolstad. Där skaffade de sig häst, kor och fyra ankor – en betydligt mindre djurbesättning än de haft på sin farm i Västern. Signaturen Valdus, skribent i en av Värmlands tidningar, berättar om ett slumpartat möte med Öström. Han stannade sin bil nedanför en liten stuga på skogsvägen mellan Allstakan och Bortan. I huset bodde enligt hörsägen hemmansägaren Axel Öström, en god berättare som tidigare varit i Amerika. Journalisten kände sig tveksam att knacka på ty, som han säger, ”Säg mig den gunnarskogsbo som inte är en god berättare och som inte har varit i Amerika”. Han drogs oemotståndligt till stugan uppe på kullen där han hörde en gråhunds ihållande skällande. Det var mörkt i stugans fönster, men rök steg ur skorstenen. Hunden rusade fram från sitt gömsle under trappan och skällde än intensivare och då tändes brolampan och en man kom ut och lugnade gårdvaren. Mannen var rätt kraftigt byggd av medellängd, klädd i blåaktig, rödprickig islandströja, ballongbyxor och gula lappskor med blommiga skoband om skaften. Valdus tänkte :”Ingen inföding från bygden”. Han välkomnades in med en förklaring, att hunden hade valpar och kände sig lite osäker. Dialekten sa besökaren, att ”Öström måtte vara en renrasig norrlänning från ganska nordliga breddgrader”. Valdus hade en bekant norrifrån och frågade genast: ”Känner du Adrian Wennström?” Öström kunde då upplysa en förvånad besökare om det faktum, att han kände Wennström mycket väl och att de varit skolkamrater som pojkar. Valdus kontrade då med en överraskning när han berättade att han och nämnde Wennström varit tillsammans i Stockholm och att de varit studiekamrater där i hela i tre år. Axel avled tidigt 1960-tal i Värmland.  Bild med texten ”Tre vänner” som Axel skickade hem från Kanada. Storön i december 2012 Anna-Märta Henriksson |