Jöns Fredriks säljakt Det var ännu mycket tidigt denna sorgens dag. Natten var kort i början av maj. Kylan bet lite i kinderna. Lätt dimma låg i sjok över isarna. På avstånd in mot land hördes orrarnas böljande spel. Männen som drog båten mellan sig märkte det inte. Båtens gnisslande, knastrande och knirrande ljud mot is och snö skärmade av fåglarnas lek. Stegen var tunga och trötta. Några timmar hade de under den mörkaste natten stannat, ätit lite och försökt sova. Jöns Fredrik hade sjunkit in en sorts dov dvala och kände inte att han fått någon vila. Nu rörde sig fötterna av sig själva, steg för steg pulsade fötterna fram i det tunna snölagret som frusit till och hårdnat under natten. Då och då var det någon av karlarna, som halkade till på de fläckar där blankis fanns. Ögonen såg inte åt något håll. Blicken var riktad framåt mot de närmaste meterna snö, bara ibland höjd mot ett riktmärke långt fram. Männen visste vart de var på väg, men han hade ingen riktig uppfattning om hur långt det var kvar. Från en av de högsta granarna vid Stuphällorna följde nyfikna ögon den långsamma färden. Det var tidigare än väntat, men 14-åringen i granen visste hur sälbåtarna såg ut och han visste vad det betydde, när något båtlag kom hem tidigare än väntat. Det var lika oroande som när båtlagen dröjde sig kvar ute på isarna längre än alla andra. Kom man hem tidigare än väntat betydde det antingen att jakten hade varit så lyckad att jaktlaget inte kunde ta med sig mer, eller också hade något allvarligt hänt. Simon väntade inte. Han kände det på sig att det var bråttom. Han småsprang hela vägen hem. Det hade varit en ingivelse, som fått Simon att klättra upp i granen för spaning. Mest gjorde han det för att pröva, så att han hade gjort det innan det var dags. Han var ute för orrarnas skull. Men han hade inte hört några skott utifrån isen. Säljaktsbåtarna brukade signalera sin hemkomst. Därför blev han förvånad, när han på långt håll fick se den svarta prick, som han först tyckte var alldeles orörlig, men som mycket långsamt närmade sig. Mer långsamt än vad sälbåtarna brukade göra, då de närmade sig hemmet. Jöns Fredrik Öström som gick längst fram i sin dragsele, visste inte att han redan var observerad. Om han hade vetat det, skulle det inte ha gjort någon skillnad. Han fasade för hemkomsten och hur Anna Lena skulle ta mot det tunga budskapet. Jöns Fredrik kom mer än väl ihåg hur hårt hon tagit det, då lillflickan dog i strypsjukan bara tre år gammal. Lång tid, mycket lång tid gick, innan hon kunde komma över den värsta sorgen. Om hon någonsin gjort det, tillade han i sina tankar. Jöns Fredrik vacklade till av trötthet och oro. Han märkte det själv och kände hur draglinan slackat. Han var tacksam för att han inte var ensam, att det fanns någon som ännu hade ork att dra och att skjuta på. Han gick på sin plats mer av vana än av att han kände att han gjorde någon nytta. Johan Adolf var en bra karl, men nog hade han också haft sin beskärda del av motgångar. En av hans pojkar hade drunknat under höstfisket för några år sedan. Kanske det var det som hade fört oturen med dem. Det och den svarta fågeln som en stund suttit på båtens akter och sedan plötsligt var försvunnen - då när ovädret härjade som värst. Ett av ovädren. Det var ett varsel. Jöns Fredrik tyckte att han borde ha förstått. Ändå hade de haft en del tur på hemresan. De hade hittat råkar och några gånger kunnat segla i öppet vatten nästan helt rent från issörja. De hade gått upp på den fasta isen nära Malören. Det var kväll då de kom dit och nog borde de ha sökt sig in i någon av stugorna för lite vila och för att hämta nya krafter. De hade ännu kvar en hel del av det matförråd de tagit med sig, då de gett sig av från Storön sista veckan i mars. Jöns Fredrik hade velat fortsätta en bit till och sedan ännu en bit till. De andra hade gjort som han ville, det var han som hade det värst nu. Sedan hade de stannat på isen, då de förstått att Jöns Fredrik behövde det. De hade tagit beslutet och Jöns Fredrik hade sjunkit ihop utan att säga något. Fyra hade de varit då de gav sig iväg på Marie Bebådelsedagen. Nu var de bara tre - tre som levde. Karl Johan låg död och stelfrusen i en av kälkarna inlindad i en del av seglet. Det var det tyngsta lass de någonsin dragit. För Jöns Fredrik flimrade ögonblick förbi. Det var som om sammanhangen var borta, bara fragment dök upp i minnet, där han gick och kände hur draglinan skavde. Motigheterna hade börjat nästan genast. Det var lite säl i början, men så kunde det ju vara. De hade nästan noterat det i förbigående. Det skulle säkert bli bättre neröver Bottenviken hade de trott. Isen hade varit gynnsam. Sedan kom det dåliga vädret med skruvis. Flera dagar hade de fått ligga stilla, då tjock dimma växlade med snöstorm. Oron för sprickor och råkar var stor fastän de trodde att de stannat mitt på ett stort flak med kraftig is. Nog hade de fått sina varningar, tänkte Jöns Fredrik. Flera gånger om, fastän han varit blind för dem. Vid 4-tiden en morgon hade Jöns Fredrik vaknat av att stormen piskade mot tältduken. Det var snöglopp och samtidigt hade en sur dimma svept in över lägerplatsen. Jöns Fredrik tyckte han kunde höra hur vinden hela tiden tilltog. Nattlägret var dåligt valt, han visste det. Även ett stort flak som deras kunde rämna. Därför lyssnade han noga på isens och vindens ljud. När som helst kunde isen börja skjuta och skruva. Om massorna då kom i rörelse kunde båten komma i kläm, kanske krossas. Det var då, innan de andra ännu vaknat, som han hört ett svagt jämrande ljud långt bortifrån. Sedan tystnad. Nästa gång var ljudet närmare, mer ihållande och större. Det växte. Så hade det knakat till. Då hade det blivit bråttom. Jöns Fredrik fick i fart upp de andra. Yrvakna slängde de sig i selarna och drog iväg med båten åt det håll där de trodde att bättre is fanns. Det var inte långt ifrån där isen bröt. Stora isflak skruvades ihop och det dånade och brakade överallt omkring dem. Isblock stora som mindre hus reste sig och sjönk undan. Centimeter för centimeter hade männen släpat sig fram med båten över isränderna och vallarna. De bara drog och drog. Inga tankar fanns i deras huvuden. Då vinden sedan börjat mojna under förmiddagen och dimman lättat, märkte de att de inte hade hunnit mer än några hundra meter. Helt tröttkörda såg de sig omkring. En råk hade slagit upp en bit ifrån deras förra lägerplats. Där de stod var isen hel och slät och stadig. De hade inte orkat mer och hade därför stannat och slagit läger. Stöttorna mot båtrelingen hade slagits upp och så hade väntan börjat igen. Några sälar hade de inte sett på flera dagar. Ännu orkade ingen av dem ge sig ut på spaning. "Vi skulle ha vänt hem då, vi skulle ha vänt … vi skulle ha vänt …" Jöns Fredrik upprepade orden för sig själv. De gick inte att få bort från huvudet. "Vi skulle ha vänt … Dålig jakt, ja, men allt annat skulle ha varit bra…" Jöns Fredrik tyckte att de borde ha begripit varningen. Istället hade jaktivern ökat, när de vilat några timmar. Jöns Fredrik fastnade länge med blicken på mannen framför sig. Johan Adolfs son hade avlöst honom i dragselen. Han bara gick och gick och dragselens linor var spända. Det var en bra karl. Han hade småbarn hemma. Det skulle ha varit ännu värre … om man nu kunde tänka så. Jöns Fredrik våndades för hemkomsten. Han ville hem snabbt, ville skynda på stegen, drev på de andra. Samtidigt ville han fördröja hemkomsten och det oundvikliga. Det tårades i hans ögon. Det var nog det skarpa ljuset från solen som precis hunnit gå upp och den bländvita snön. Över land västerut låg en mörk molnbank och väntade. Det skulle bli oväder igen … och Anna Lena var ju alldeles oförberedd. Det kunde aldrig gå bra … "Vi skulle ha vänt, när vi råkade ut för ovädret första gången …". Jöns Fredrik pratade halvhögt för sig själv. Ingen annan sa något. De hade länge hört honom muttra. De kunde ingenting göra. Några dagar efter det första vårvinterovädret hade ett nytt kommit över säljägarna. En morgon hade vindstötarna och snöbyarna varit lika täta som förra gången. Vinden hade piskat in genom tältöppningen och det kalla vinddraget hade svept över de sovande männen i båten. Jöns Fredrik hade kikat ut. Den stora råk som de för ett par dagar sedan hade sett framför sig fanns inte längre. Isbrytningen hade varit måttlig och gått en bra bit vid sidan om. Men satte den igång kunde den komma snabbare än vad en man kan springa undan. På förmiddagen hade en våldsam isskruvning satt igång. Isen brakade. Det blåste hårt och snöfallet hade övergått i regn. I säljaktsbåten diskuterades om man skulle ut och flytta båten igen. Kanske de kunde hitta en råk, som slagit upp i närheten. Innan karlarna hunnit bestämma sig slog ett brott upp tvåhundra meter syd om båten. Så ett brott väster om båten och strax därpå ett på den östra sidan bara trettio meter bort. Norrut verkade det länge bra, men till slut brakade det till där också. Runt omkring slog det upp råkar, som strax slöts och bröts upp igen. Det var brott på alla sidor. De satt fast. På morgonsidan hade den hårda vinden avtagit. Molnen hade skingrats och solen hade tittade fram. Islandskapet runt omkring hade förändrats. Nya råkar och nya ishinder stora som hus - och så var sälarna där! Som om de kommit från ingenstans, kunde de ses ensamma och i små flockar. Jägarna fick nya krafter och humöret steg snabbt, då säl siktades åt flera håll. Skredstång och väckare hade gjorts i ordning liksom lodbössorna. Efter en timme hade alla lämnat lägret. Alla brukade inte göra det samtidigt, men nu hade det blivit så. Det var då, när turen vänt och de äntligen hade gott om säl i närheten, som olyckan slog till med full kraft. Karl Johan hade spanat på en flock sälar ganska långt österut. Dit hade han gett sig iväg först av alla och skott hade hörts från det hållet. Kanske jaktivern gjorde att han dröjde. Jöns Fredrik började oroa sig, när timmarna gick. Det var som om han inte riktigt litade på att det hastiga omslaget i vädret skulle bestå. Han hade också oroat sig för om Karl Johan skulle hitta tillbaka till båten, då natten kom. Isen var opålitlig efter det hårda vädret. Då det börjat mörkna, hade man från de små isbergen i närheten av båten skjutit några skott, för att Karl Johan skulle höra i vilken riktning han skulle gå. Något svar hade man inte uppfattat. Jöns Fredrik hade tänt en eld på en av de högsta istopparna i nära båten. Isen hade blivit sämre och även i närheten av båten var man nära att plumsa igenom, om man inte var noga med var man satte fötterna. Till slut fick de ett svar, som de trodde var från Karl Johan. I det mycket svaga ljuset anade de honom. Han var inte långt borta, men han stod på ett litet flak omgivet av öppet vatten. Han kajkade fram med hjälp av skredstången. Det lilla isflaket var knappt större än att han själv och kälken rymdes på det. Tre eller fyra sälar hade Karl Johan fått, en mycket fin fångst efter det långa stilleståndet i jakten. Det var nätt och jämt att flaket bar. Plötsligt hade han ropat till och glidit ner i vattnet. Precis när han fått huvudet över vattenytan, hade flaket vickat över och kälken med de döda sälarna plumsade ner rakt över Karl Johan. Han kom upp en gång men hade fastnat i kälkens linor. Det var trettio meter till fast is. Han kunde inte ta sig dit. På iskanten kunde männen ingenting göra. Den yngste hade sprungit iväg mot båten för att hämta rep att kasta ut till den nödställde. Det var för sent. Efter en kvart flöt han upp närmare den fasta isen där Jöns Fredrik och de båda andra stod. I det iskalla vattnet och med de redan tidigare nerblötta och tunga kläderna hade Karl Johan inte orkat. Han hade drunknat inför ögonen på sin far och sina jaktkamrater. Det lilla isflaket hade så småningom drivit över mot den fastare isen och skjutit kälken framför sig i vattnet. Jöns Fredrik och hans medhjälpare kunde få upp Karl Johan från vattnet. Då var det för sent. Resan hem blev oändligt mycket längre och tyngre än alla andra färder de tre gjort på sälisen. I soldattorpet hade Anna Lena vankat av och an, nästan från första stund, då Jöns Fredrik och Karl Johan gett sig iväg ut på isen. Hon kände på sig att något ohyggligt hade hänt. I flera dagar, innan Jöns Fredrik hunnit hem, hade hon känt en besynnerlig, gnag- ande oro i kroppen, värre än någon gång tidigare. På långt håll hade hon sett Jöns Fredriks trötta steg. Hon märkte att han inte bar på något. Och han kom ensam. Då Jöns Fredrik var nästan framme vid torpet, gick hon ut och ställde sig på farstubron. Armarna höll hon i kors framför sig som om hon ville skydda sig för något ont. Det behövdes bara en blick på maken för att hon skulle förstå. "1 maj", sa Jöns Fredrik tyst. "Vi var 9 mil söder om Malören …" Anna Lena nickade bara och gick in och stängde dörren efter sig. Efteråt hade hon ingen minnesbild av hur hon tagit sig in och inte att hon gått raka vägen fram till sängen och lagt sig där. Chockad, förtvivlad och apatisk hade hon lagt sig ner. Ett år senare var hon död, hon också. Livet hade långsamt runnit ur henne. Ingenting i den här berättelsen, frånsett att Jöns Fredrik med sonen Karl Johan begett sig ut på säljakt våren 1879, och att Karl Johan då drunknat den 1 maj, har inträffat. Hela händelseförloppet är påhittat liksom namnen på övriga personer. Leif Larsson, februari 2010 |