|
Gamla stigar i Storön I Storön finns ett antal upptrampade stigar, som använts i flera hundra år. Den, som trampade en stig för första gången, sökte då så långt det var möjligt torra marker att färdas på och andra följde efter. En stig leder från Östigården eller Sundgärdan till Lillbodskatan. Den brukades förr i tiden av dem som skulle vidare till Kalix. På stranden låg en liten boda och båtar som man rodde, seglade eller i modern tid körde. Numera färdas jägare, bärplockare och stugägare längs stigen. Från Ipigården går en stig till Sveglandet på öns sydöstra strand. Den var ursprungligen avsedd för jakt och fiske. Den sista kilometern ned mot stranden går genom ett hygge och det gör att den är något svårframkomlig. Stigen är en utmärkt promenadväg för blomsterälskare eftersom den går genom ett stort bestånd av guckusko – en relativt högväxande, gul orkidé som är fridlyst. Man kan även finna den sällsynta Kung Karls spira, och känna doften av liljekonvalj. Här finns också tibast, en låg buske med rödvioletta blommar som blommar på bar kvist. Den får röda lysande och giftiga bär. Stigen går över den s.k. Namnhällan, en platt stenhäll, där bybor sedan länge tillbaka ristat in sina namn och ibland även årtal. Så länge det funnits fast boende i Storön har Skagsudden på öns sydostspets varit en viktig plats. Där har människor kunnat få kontakt med öppet hav och se så långt ögat når. Det naturliga färdsättet var att gå till fots och därmed trampades en tydlig stig upp. En väl använd stig, kallad Bredvikkinvägen, börjar vid Ronis och delar sig så småningom, den ena delen går till Bredvikholmen och den andra fortsätter till Skagsudden. Stora delar av stigen är fortfarande upptrampad. En annan led ut till udden har gått längs västra sidan av ön. Den följer till stora delar stranden där alskogen möter granskogen. Från Kalkviken är stigen markerad och på halva vägen finns idag ett vindskydd, där vandraren kan elda, vila och öppna sin medhavda matsäck. Sedan fortsätter vandringen ut till fyren, byggd 1955, på Skagsudden. Intill fyren ligger en grå liten byggnad, som innehåller utrustning för att mäta och rapportera vattenståndet. SMHI har en helautomatiserad väderstation på berghällarna. Väl där ute kan besökaren beundra hällarna, som är rostfärgade av växande lavar. På försommaren blommar den sällsynta strandviolen, Primula Sibirica, med små, rosa-violetta väldoftande blommor. I september lyser delar av stränderna orangfärgade av havtorn. Insprängt i berget ligger ett bevakningsfort byggt under beredskapsåren. Försvaret skulle bevaka Storöfjärden som är en del av farleden mot Töre. På den östra stranden, en bit från yttersta udden, fanns fram till 1930-talet ett ”byahus”. Yttersta delen av Skagsudden är sedan 1990-talet ett biotopskyddat område. Den som önskar kan ta den stig som går under kraftledningen tillbaka till Kalkviken. Nyare stigar/vägar I takt med att allt fler stugor byggdes längs öns västra sida kom behovet av körbar väg. På 60-talet bröts en väg, med utgångspunkt vid badplatsen, till Kalkviken och under början av 2000-talet förlängdes den ut till de två vindkraftverken, som uppförts i området. Vägen är en privat väg, som speciellt vid ”förfallstid” är delvis avspärrad. Vid mitten av 70-talet drogs en väg ut på Lillön. Den börjar på Kvarnglobacken och sträcker sig ett par kilometer ut mot Lillöns sydöstra sida. Vägen är privat och tidvis avstängd med en vägbom. På senare år har en stig, Modovägen, kommit till i samband med en skogsavverkning som MoDo gjorde på Sveglandet. Stigen, som börjar vid Ronis, möter Bredvikkinvägen strax NV om Bredvikholmen. Den används av jägare, bärplockare och motionärer. Vintertid går där ett skidspår parallellt med ett skoterspår. År 2008 bröts en enklare bilväg från Hjalmarbynningen över Sandrevimyran och ned till havet. Vägen är privat, med kan givetvis användas som promenadväg. Den senast byggda vägen inom byn leder ut på Grunnet. Den följer i stort sett stigen, som av stugägare använts under årtionden. Även den vägen är stängd med en bom, men är en vacker väg att promenera efter. Gamla stigar Storön – Ryssbält Avståndet från Storön till Ryssbält är omkring 6 kilometer. Mellan Selholmen och Östanfjärden är det ca 4 kilometer. Stigen mot Östanfjärden börjar strax intill Gotthard Sundkvists smedja och slutar vid Övalls i Ryssbält. Genom åren har människor av skilda anledningar vandrat efter stigen, som blivit väl upptrampad. Man besökte släktingar eller bytte varor och tjänster. Stigen går längs heden, som är ganska torr, tills man närmar sig Grannäset. Ett myr-rå går ner mot Bodskataviken och just där stöter man på en besvärlig del av vägen. Man måste hoppa mellan tuvorna, inte så enkelt om vandraren hade något att bära. Den som ägde en cykel kunde ta sig fram på den, ifall ägaren var beredd att hoppa med cykeln hängande över axeln. Sedan myr-rået passerats blir stigen åter fast och torr. På 40-talet gick fyra storöflickor i skola i Ryssbält. De undervisades i ”skolkökslära”, som det hette då och var under veckorna inackorderade i familjer. På lördagarna fick de fyra – Hilma, Barbro, Irene och Ann-Mari det tvivelaktiga nöjet att gå nämnda stig hem till Storön för att på söndagskvällarna återvända till inackorderings-familjerna i Ryssbält. Allt enligt egna utsagor. På 50-talet byggdes en väg mellan byarna. Arbetsförmannen hette Svensson, i folkmun kallad ”Diddaren”. Han kom från Grebbestad på Västkusten och hade en dialekt, som var unik på orten, vilket gav upphov till många muntra kommentarer. Materialet till fyllningen hämtades från schaktet vid Kvarnglon, dit man i retur fraktade de stora stenarna som togs bort vid vägbygget. Efter en tid kom det fram att materialet var olämpligt som vägfyllning. Under våren blev vägen nästan ofarbar. Vägverket insåg misstaget och efter några år fick vägen beläggas med oljegrus. Gamla stigar till Ytterbyn/Kalix Storön var bebodd redan under 1300-talet. För att färdas till och från byn var man beroende av båt eftersom Storön, som namnet säger, var en ö. På fastlandet blev så småningom stigar upptrampade. Den mest omtalade fick sitt namn i samband med en tid av nödår. Skördarna slog fel då frosten tog det lilla som hann växa. Byborna saknade både säd och potatis. Myndigheten i Kalix tvingades skaffa potatis till befolkningen i de byar som drabbats av missväxten och ett potatislager ordnades i Nyborg. Till Storön bar man potatis efter den stig som redan fanns och den fick därefter heta Potatisvägen. Potatisvägen började vid gårdsstället Berget, fortsatte över en spångad bäck mot Kvarnglon och vidare över åsen ned mot Lillöfjärdens strand. Den passerade Tjälviken och Sörmyren för att slutligen komma fram i Målsön vid den fastighet där Fritjof Ekholm bott. Där anslöt man till stigen som gick runt Årrasfjärden och man kom så småningom fram till Bergströms Bageriaffär – en sträcka på 8 km enkel väg. Stigen var delvis spångad över svåra myrmarker och bäckar. Eftersom stigen gick nära vikar var den inte lämplig att färdas på med häst då den tunga hästen lätt skulle sjunka ned i dyn. Byborna fick bära potatisen i en s.k. kont – en behållare gjord av träspånor - på ryggen. Det har funnits två vintervägar, som kunde användas när marken var frusen och myrarna bar häst och släde. Dessa vägar färdades man efter vid t.ex. vintermarknader, begravningar o.s.v. När man skulle besöka julottan åkte man i rissla, en finare släde, med bjällerkrage på hästens manke och tjärvedsbloss som lyste upp vägen. Ena körvägen började på Garskatan, gick mitt över Stormyren, över Långrået och Sörmyren för att komma fram vid Kråkholmen intill Ärikgården i Målsön. Den andra vägen började vid Kinrået och fortsatte mot övre änden av Stormyren, ovanför Långrået med riktning mot Infjärdens övre del Innalandet. Vägen till Kalix anslöt där. Denna väg användes troligen mest av dem som skulle uträtta ärenden i Kalix, exempelvis hämta varor, doktor eller barnmorska, medan den andra var ämnad för dem som ville besöka Målsön, Sörholmen och Nyborg. Plogning var inte att tala om och man packade snö resa för resa under vintern. Landsväg till Storön Byn var fram till 1921 utan landsvägsförbindelse till Ytterbyn. Vägbygget startade 1920 och man hade en överenskommelse med ytterbyborna. Att man skulle bygga halva vägen var. En lantmätare stakade ut hur vägen skulle dras och det blev en väg med flera kurvor än vad som var önskvärt. Arbetet gjordes med enkla verktyg; spett, spade, hacka och transporter skedde med häst och kärra. Man fick kryssa mellan större stenar och bergknallar, besvärande hinder och åsar. 1921 körde den första bilen in i byn. Det var en Ford och ägdes av Sune Bergman från Grytnäs. Bilen som hade hög frigång klarade en del stubbar och stenar, vilka ännu inte tagits bort. Ankomsten var en stor händelse och vägens tillkomst har betytt mycket för utvecklingen av bygden. Episod: Beda Olofsson, dotter i huset som hade hand om postgången, hade uppdrag att hämta postväskan i Nyborg. En dag när hon var på väg hem till Storön, skulle hon passera karlarna på vägbygget. Hon hörde då hur de talade med varandra och sa, att de skulle ta fast och råna henne. Beda blev rädd och sprang hemåt för livet. När hon vågade se sig om upptäckte hon att ingen var efter henne. ”De skämtade nog bara, men jag blev så rädd. Tänk om de tagit posten.” Storön i november 2009 Anna-Märta Henriksson Det skrivna bygger till viss del på anteckningar, som Manfred Sundkvist förde vid träffar i bygdegården under sent 1990-tal. De närvarande berättade då sådant de kom ihåg från sin barn- och ungdomstid. Sammanställning, bearbetning och tillägg är skrivna av: Anna-Märta Henriksson |