|
Båtbyggartradition i Storön Min sammanställning bygger på uppgifter om båtbyggare från byn och en del av de farkoster som lämnat byns " båtvarv". Manfred Sundkvist har under ett antal år samlat in uppgifter, som jag tagit del av. "Storön har namn om sig att vara den ort där båtbyggarkonsten hunnit längst. En båt byggd i Storön har kvalité i hantverk, sjövärdighet och alla detaljer. Storöbåten; den var prisvärd och lättsåld - en klenod för ägaren." Citatets ursprung är okänt, men är säkert väl förankrat i den tid det kom till. Många i byn byggde sina egna fiskebåtar under 1800-talet och i början av 1900-talet. Man byggde båten hemmavid och arbetet gjordes med enkla handverktyg. Självväxta spant sökte man i skogen och de färdigställdes med såg och yxa. Handsågade bordbräder förekom fram till det att sågverken kom till kalixbygden. Den jolle, som min far och hans bröder använde på sälisen, byggdes på vintern inne i köket vid Framigården. Min farmor sydde seglet, som nu finns på fiskemuseet vid Kalixkajen. Båtarna byggdes som hantverk och ingen blev den andra lik. Granvirke var lämpligt till köl, stäv och akterrot. Selholmen - platsen för skeppsbyggeri Sjöfarten längs norrlandskusten var betydande fram till mitten av 1900-talet.Varor bytte ägare och fraktskutor var väl anpassade för transporter av olika slag, exempelvis ved, kalk, salt samt styckegoda av alla slag. Dessa förhållanden var kända av befolkningen längs kusten och det gav några storöbor idén att bygga en fraktskuta. Kornelius Johansson (f. 1885), Johan August Andersson (f. 1865), Gottfrid Ullman (f 1881) och Petrus Johansson (f. 1876) startade förberedelser för ett skeppsbygge. Först sökte man en lämplig plats för att bygga en s.k. slip. Stranden skulle ha en lämplig lutning mot vattnet och vattendjupet stort nog för att sjösätta en segelskuta med djupgående köl. Valet blev Selholmen, som låg nära deras hem och i närheten av en smedja. En erkänt duktig smed, Petter Farn (f. 1841), kunde smida allt som behövdes för att färdigställa en fraktskuta. Det berättas att han kunde slå 1000 spik på en dag. Spiken tillverkades av glödgad rundstång och smiddes fyrkantig med hammare. Det gick åt många spikar, bultar och beslag med allehanda utseende innan skutan var klar för sjösättning. (Petter Farn; Petter som var far i något hus i närheten. Man talade ofta om människor med detta uttryck t.ex. Frerik Farn; fader Fredrik, Isgålfarn; fadern från Isigården). Fraktskutan Celly 
Starten för deras första skeppsbygge skedde troligen på hösten 1904. Först byggde man slipen. Timret hämtades från skogen med häststöttingar och bilades till önskade former. En bana byggdes från vattnet upp på land till önskad längd och på denna lades bädden för skrovet. Därefter högg man materialet till köl, stäv, akterrot, master, bommar och bogspröt. Till spant sökte man självväxta böjar, vanligen i furu men även gran användes. Granvirket till bordläggning och däck, köptes från sågverk i Karlsborg eller någon annan såg i närheten.
De fyra båtbyggarna var erfarna och skickliga yrkesmän, som behärskade sitt hantverk med känsla och noggrannhet. Då särskilt stora krav gällde, utsågs Gottfrid Ullman att göra den detaljen. När det gällde smidesarbeten var givetvis Petter Farn självskriven smed. Petrus Johansson var den skickligaste med yxan eller bilan. Han tog fram de slätaste ytorna. 
Fraktskutan blev klar för sjösättning 1905 och döptes till Celly, vilket anknöt till byggplatsen Selholmen. Petrus Johansson var skeppare på Celly ett antal år och sedan såldes den till Luleå Kol och materialaffär. Efterforskningar visar att fartyget byggdes till en s.k. slup och stavningen på namnet ändrades till Selly. Aktermasten togs bort och en kultändarmotor installerades 1917 i akter lastrum. Fartyget utförde t.ex. transporter av ved i Pite skärgård, tegel från Luleå till Piteå och lastade upp till 25 ton. I boken om sjöfart i Piteå kan man också läsa att slupen Selly såldes till Skellefteå 1929 och med den nye ägaren vid rodret förliste den i Buskösundets södra mynning. Hon var piteortens sista segelfartyg.
Muntlig källa har Edvin Ullman varit. Han gick själv på Cellys däck som nioåring. När Edvins far Gottfrid avled fraktades han med Celly till jordfästning i Kalix kyrka. Anderssons båtbyggeri 1928 startade J A Andersson ett båtbyggeri på Selholmen. Det var det första egentliga båtvarvet i byn. Där byggdes till att börja med fiskebåtar till människor i Storön och i grannbyarna. Så småningom tillverkade man även båtar för fritidsändamål. Tre man arbetade från starten. Senare byggdes två verkstäder och där anställdes ytterligare sex man. Kundunderlaget växte och väntetiden för att få en båt levererad kunde bli lång. Man hade ofta order på ett flertal fiskebåtar och ibland någon båt med förkabin. En serie av fiskebåtar tillverkas till köpare i närområdet. Man enas om sju arbetare per skift. August Andersson står som arbetsledare för verkstan i Storön. Han anställer sonen John samt bröderna Göte, Fabian och Signar alla från Selholmen. Försäljningen går bra och man tillverkar båtar varje vecka. Man har höga krav på säkerhet i sjön. Framgången sporrar dem som jobbar med båtskroven och man arbetar för högtryck. Verkstan var så lång att två båtar kunde stå efter varandra, med visst mellanrum som krävdes för att arbetarna skulle ta sig fram. Plats för maskiner fanns längs ena långsidan av väggen. Cirka 50 båtar tillverkades varje år och de såldes vida omkring i länet. Under åren skiftar de anställda, några slutar andra kommer till och man har hela tiden god kontroll på tillverkningen. Det berättas att vid ett tillfälle hade inte order skett som planerat och då ville Andersson att de skulle bygga en "specialare" som skulle vara snabb och utmärkt som sportbåt. Efter någon vecka var båten klar. Skrovet hade en skinande blank yta och prislappen blev då högre än det gängse priset, vilket retade skeppsbyggare Andersson. Han beslutade att båten skulle säljas i Luleå och därför fraktades den dit för att ställas upp mellan två byggnader. Efter en kort tid brinner båten upp. Man trodde att den antändes av en svetsloppa, då det pågick svetsningsarbeten i närheten. Hur affären slutade fick ingen veta, men den övriga verksamheten fortsatte i samma takt. Svenska Turistföreningens båt 
Man byggde flera större båtar bl.a. åt Postverket och Svenska Turistföreningen. 1937 tillverkades en båt för turisttrafik i sjöar vid Tjåmotis. Båten var 11 meter lång och 3 meter bred. John Andersson, Göte Johansson och Edvin Ullman var båtbyggare och till viss del också konstruktörer för motorinstallationen. Skrovet var klinkbyggt och försett med spant och relingslist, men saknade inredning och överbyggnad vid leverans. Dessa arbeten skulle utföras på plats sedan skrovet levererats till Tjåmotis. Att man valde att färdigställa båten där uppe torde bero på att den totala höjden på transporten skulle överstiga tillåtna maxhöjden längs vägen. Man måste passera ett antal broar, vars spann inte tillät den aktuella höjden. För att kunna utföra resterande arbete krävdes att ett stort antal verktyg och material fraktades upp till den nya arbetsplatsen. Fiskförsäljningens bil lejdes för ändamålet och Oskar Karlsson och Gustav Olofsson turades om att köra den långa vägen till Jokkmokk och de fem milen genom vildmarken till Tjåmotis.
Det var många besvärliga och tidsödande arbeten som återstod, bl.a. beträffande motorinstallationen. Man måste finna företag på plats som kunde utföra vissa arbeten. Edvin Ullman har berättat, att han gjorde detaljritningar i skala 1:50 för smiden, som måste ha milimeterpassning. Det lyckades över förväntan och alla inblandade bemödade sig om att göra ett gott arbete. Båten provkördes och allt var till belåtenhet med undantag av en detalj. När motoraxeln kom upp i varv uppstod en vibration, som måste åtgärdas med ett mellanlager. Det blev Edvins uppgift att lösa detta problem. Ett sådant lager fanns inte att köpa i närheten och då blev en annan lösning att tillverka ett på plats. Lagret skulle vara delbart med ett hål för smörjning. En klots av ek, med urtag för halva axeldimensionen, fästes under motoraxeln i kölen. Den övre lagerhalvan fästes mot den undre delen med skruvar. Smörjningen var ett hål på den övre delen, enkelt men funktionellt. Detta är ett prov på den uppfinningsrikedom som kunde lösa många problem som uppstod. Båten fick namnet Kvikkjokk, tog 33 passagerare, gjorde 11 knop och trafikerade sjöarna Skalka och Saggat i Lilla Lule älvs sjösystem. Den hade stor betydelse för befolkningen längs sjöarna och tillresta turister. Alla tidiga fjällbesökare minns den hemtrevliga passagerarskutan som töffade fram. Sedan vägen till Kvikkjokk blev klar hade båten tjänat ut, men så sent som 1957 åkte min man Melker med båten när han och hans kompisar besökte kvikkjokksfjällen. 1954 kom branden som tog död på denna industri i Storön. Några barn såg träspånen som låg utanför lokalen. De försökte tända på och de lyckades, men kunde inte avgöra vad som skulle ske i förlängningen. Elden for rakt in i verkstan, som brann ned till grunden. Båtbyggaren Enok Bodlund Nedanför sitt bostadshus hade Enok en ria där han inrett en båtverkstad. Familjens söner - Sixten, Bertil, Fabian och Karl-Erik - fick arbete som båtbyggare så fort de lämnade skolan. År 1928 byggde Enok Bodlund sin största båt. Den levererades till Trumstedt i Haparanda. Emma, som båten kallades, var 16 meter lång och bredden var 4 meter. Rejäla fiskebåtar tillverkades i familjeföretaget i en jämn ström mellan åren 1920 och 1942. Karl-Erik Bodlund var den siste av sönerna, som lämnade Enoks gamla båtverkstad. Han beslutade sig emellertid att fortsätta tillverkningen och uppförde en egen mindre verkstad där han byggde båtar för fiske- och fritidsändamål. 1965 startade Karl-Erik verksamheten i en nybyggd lokal intill ryssbältvägen. Där skulle han tillverka båtar i trä och i plast. Lokalen var rymlig och anpassad för större verksamhet än den han dittills haft. Han byggde båtar fram till 1987 då han blev pensionär. Ett flertal anställda var sysselsatta med träbåtstillverkning. Eliard Salander, Lars Rönnbäck, Assar Bodlund, Krister Johansson och Karl-Eriks hustru Inga Bodlund har genom åren arbetat i hans verkstad.Det var oftast fem personer som arbetade med båtar av skilda slag. Var och en hade sin uppgift att sköta. Flera 10-meters båtar byggdes, en del för fiske med skötar och andra som trålbåtar. Förändringar av fisket kom att betyda stora förändringar vad gäller utrustning och man övergick till att köpa båtar av stålplåt. De gamla träbåtarna blev mindre vanliga vid kajerna och de mera lättskötta plastbåtarna kom i deras ställe. Dessa var lättare att ro, att rengöra från smuts och kom väl till pass vid sik- och börstingfiske. De sista åren var man i Karl-Eriks verkstad sysselsatta med att tillverka sådana båtar. Vad gäller de plastbåtar Karl-Erik byggde, lär han vid något tillfälle ha yttrat: - Mina båtar håller att köra över Berihamnberget. Kornelius Johanssons båtverkstad 
Kornelius var en båtbyggare av första klass. Han var med och byggde den största båten, som byggts i Storön. Skonerten, som var 18x5 meter, kallades Celly. Han arbetade som rorgängare på fartyget åren 1915-17. Hans bror Petrus Johansson var då ägare till båten.
Efter att ha arbetat med fiske några år skaffade Kornelius en lämplig lokal för att starta båttillverkning. Han bodde på Selholmen och på sin tomt byggde han en verkstad, ca 50 meter söder om bostaden. En tävlan om kunder startade på Selholmen. Det var framför allt fiskebåtar som tillverkades men han tog även mot andra beställningar. Han hade några medhjälpare som började som lärlingar och som efter en tid blev skickliga båtkarlar. "Här tillverkades inget skräp", är ett uttryck som användes. Klassen skulle hållas på högsta nivå. Kornelius sades vara en hård granskare av de anställdas arbete. Om en tjärbehandlad yta inte var helt slät fick arbetet göras om. Några av dem som arbetade hos Kornelius Johansson var Enar Bodlund, Östen Bodlund och Eliard Salander. Den gård där Kornelius Johansson hade sin verksamhet är numera Solstrimmans kennel, som ägs av Leif och Katrina Bäckström. En företagsamhet avlöser en annan. Läget, invid Bottenviken, gör att platsen nu och i all framtid kommer att dra till sig människor, vilka har en sysselsättning anknuten till havet eller som trivs att bo nära vatten. Storön i oktober 2008 Anna-Märta Henriksson När artikeln funnits några månader på vår hemsida kom följande mail: "Jag läste om Storön o båtbyggarna där. Jag har originalkontraktet till Enok Bodlunds största båt Emma som byggdes 1928. Det är väldigt gulnat nu, med där står att båten skall vara 14 meter lång, ej 16? Minns ej vad min mamma sa om storleken, hon gick bort i Januari förra året. Bara att den tog 65 kubikmeter ved. Vet även att när min morfar sålde båten till Luleå 1945 så rodde han med sonen Bror tillbaka till Haparanda! Strax därefter gick båten i kvav p.g.a. dåligt sjömanskap. Min morfar hämtade då vrakrester bl.a. Rodret, som under min barndom stod på "vår" sommarö Kajava i Haparanda skärgård." Hälsningar Monica Trumstedt Skövde Därefter följde fler mail och telefonsamtal. Det kom då fram att en kusin till Monica Trumstedt hört ett samtal mellan sin mor och morbrodern Bror. Där sas det att båten blev 2 meter längre än den kontrakterade längden - d.v.s. 16 meter. Tack Monica för den intressanta informationen. Anna-Märta Henriksson |